tisdag 17 november 2009

Katten



Uranographia 1801


Katten som klöste på stjärnhimlen

Nuförtiden finns det tre kattdjur på himlavalvet: Lejonet (Leo), som är en av stjärnbilderna i Zodiaken (djurkretsen), Lilla Lejonet (Leo Minor) och Lodjuret (Lynx). Under 1800-talet fanns det ytterligare ett kattdjur. Låt mig få presentera stjärnbilden Katten (som på latin heter Felis). Kattens ljussvaga stjärnor ligger mellan stjärnbilderna Luftpumpen (Antlia) och Vattenormen (Hydra) på södra stjärnhimlen.



Den lilla stjärnbilden skapades på förslag av den franske astronomen Joseph Jérôme Lefrançais de Lalande år 1799. Den amerikanske historikern Richard Hinckley Allen citerar Lalande i sin bok Star Names, Their Lore and Meaning: ”Jag tycker mycket om katter. Jag ska låta den här figuren klösa på stjärnkartan. Stjärnhimlen har bekymrat mig tillräckligt i mitt liv, så nu kan jag spela den ett spratt” (fritt översatt). Allen ger ingen referens till citatet, men Ian Ridpath menar att källan finns i Ludewig Idelers Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen (Berlin 1809, sidan 367) och där står det: ”Jag älskar katter väldigt mycket. Jag ska låta gravera in den här bilden på stjärnkartan. Den stjärnbeströdda himlen har tröttat ut mig tillräckligt under mitt liv så nu har jag rätt att få ha lite skoj” (fritt översatt). Ideler skriver att originalcitatet var publicerat i Allgemeine Geographische Ephemeriden (nummer 3, 1799).

Läs mer om Lalande här.

Johann Elert Bode publicerade Felis först i sin Stereographischer entwurf des gestirnten himmels under namnet Die Katz och sedan tog han med den i sitt stora verk Uranographia år 1801. Där liknar dock katten snarare en välgödd råtta än en katt!

Thomas Young hade Katten med i sin A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts på stjärnkarta nr XXXVII i Joseph Skelton sculp. Engelsman som han var så kallade han stjärnbilden ”Cat”.
Den italienske astronomen Angelo Secchi publicerade den under namnet Gatto år 1878.
Alexander Jamieson tog med många stjärnbilder, som hade skapats av Bode, i sin A Celestial Atlas år 1822 och däribland återfinner man Felis.
I Ormsby MacKnight (O.M.) Mitchels upplaga (1848) av Elijah H. Burritts Atlas, som följde med som bilaga till Burrits bok The Geography of the Heavens, finns Felis med, vilket den inte var i Burritts original.
Felis dyker också upp i James Middletons Celestial Atlas från 1843.

Sorgligt nog, för alla kattälskare, så avverkade den himmelska katten alla sina nio liv på kort tid och överlevde inte in på 1900-talet. Den finns inte heller med bland de 88 stjärnbilder som Internationella astronomiska unionen auktoriserade 1930.



I stjärnkartan The Millennium Star Atlas, utgiven år 1997, finns nästan 60 objekt upptagna inom området som ockuperades av Felis. De flesta av dem är ljussvaga. I området finns till exempel den planetariska nebulosan NGC 3242, som också kallas "The ghost of Jupiter" eftersom den liknar en ljussvag kopia av planeten Jupiter. Den upptäcktes av William Herschel den 7 februari 1785 och ligger på 1400 ljusårs avstånd.



Felis catus (tamkatten) är en art i familjen kattdjur. Den har ett afrikanskt ursprung från vildkatten Felis lybica, men har även inslag från den asiatiska ökenkatten Felis silvestris ornata. Katten blev människans husdjur för flera tusen år sen och den uppskattades som en god hjälp mot skadedjur i spannmålsförråden. I nordiska gårdar blev förmodligen tamkatten allmänt hållen när den svarta råttan (Rattus rattus) började bli ett allvarligt ekonomiskt problem. De äldsta bevisen för förekomsten av tamkatter i Norden finns i utgrävningsmaterial från 1100-talet, som forskarna hittade vid Stortorget i Lund.
Uppdaterat 2009-11-08: I den nyligen utgivna boken Sveriges historia 13000 f.Kr - 600 e.Kr skriver Stig Welinder att den äldsta tamkatten i Sverige faktiskt är tusen år äldre än fyndet i Lund. Katten hittades i en kvinnograv från år 100 e.Kr., nära Varnhem i Västergötland, tillsammans med en romersk vinservis och en vinthund.
Det var först på 1800-talet som man började avla katter och därmed fick man fram olika raser med stamtavlor. Numera finns det uppemot 70 olika erkända kattraser.
I Europa finns det fyra olika raser: perser, semilånghår, korthår och slutligen siameser och orientaliska korthår. Vår vanliga huskatt (bondkatt) brukar ibland kallas korthårig europé, men för att få den beteckningen måste den ha en stamtavla och vara registrerad som renrasig korthårig europé. Många huskatter har drag av européen, eftersom de är en blandning av flera olika raser, däribland korthårig europé, men det är alltså bara de katter som har stamtavla som får kallas korthårig europé. Det är dock inget fel att vara en vanlig huskatt! Man räknar med att det finns mer än 1,2 miljoner huskatter mot cirka 200 000 raskatter i Sverige.


Källor:
Sveriges historia 13000 f.Kr. - 600 e.Kr., Stig Welinder, 2009
Nationalencyklopedin
Bernströms Bestiarium, Johan Bernström, 2008
Star Maps, Nick Kanas, 2007
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
The Mapping of the Heavens, Peter Whitfield, 1995
Star Tales, Ian Ridpath, 1988
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1988 (originalutgivningsår: 1961)
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Astronomical Atlases, Maps, and Charts, Basil J. W. Brown, 1932
Untersuchungen über den Ursprung und die Bedeutung der Sternnamen, Ludewig Ideler, 1809
Artiklar i Sky & Telescope nr 2-1995 och nr 4-2001

Murkvadranten



Uranographia 1801

Murkvadranten var en stjärnbild som låg mellan Herkules högra fot, Björnvaktarens (Boötes) vänstra hand och Draken (Draco). Dess latinska namn är Quadrans Muralis.

Stjärnbilden skapades 1795 av den franske astronomen Joseph Jérôme de Lalande (1732-1807) till minne av det instrument som han, och hans brorson Michel Le Français de Lalande, använde på Collège de France, i Paris, när de under tolv års tid kartlade 50 000 stjärnors positioner för katalogen Histoire céleste française. Observationerna täckte cirka 70 procent av himlavalvet. När Michel gifte sig med Jeanne-Marie Harlay, satte Joseph Jérôme henne i arbete med stjärnkatalogens matematiska beräkningar. Det påstås att han inte tillät någon i sin närhet att vara sysslolös. 1801 publicerades den första, och enda volymen av katalogen.

Stjärnbilden förekom för första gången 1795 i Jean Fortins uppdaterade utgåva av Atlas Céleste de Flamsteed (ursprungligen utgiven 1776) och kallades där Le Mural. Jean Fortin konstruerade himmelsglober och stjärnkartor åt det franska hovet.

Den tyskfödde astronomen Christian Friedrich Goldbach (1763-1811), som undervisade i astronomi i Moskva, gav år 1799 ut en stjärnatlas, kallad Neuster Himmels-Atlas zum Gebrauche für Schul- und Akademischen Unterricht, och där fanns vår stjärnbild med under namnet Mauerquadrant.

Johann Elert Bode publicerade den först i sin Stereographischer Entwurf des Gestirnten Himmels under namnet Mauer Quadrant, och sen i sin Uranographia år 1801 under det latinska namnet Quadrans Muralis.

Den brittiske fysikern och egyptologen Thomas Young kallade den Mural Quadrant. Young var professor vid Royal Institution i London och arbetade bland annat med att försöka lösa hieroglyfernas gåta, och var konkurrent till fransmannen Jean-François Champollion (som ju slutligen blev den som lyckades dechiffrera skriften 1822). År 1807 publicerade Young en bok med titeln A Course of Lectures on Natural Philosophy and the Mechanical Arts. I detta verk medföljde två himmelssfärer med beteckningen Joseph Skelton sculp., och där fanns Murkvadranten avbildad.

I boken Urania´s Mirror or A View of the Heavens, och dess medföljande stjärnbildskort, från 1825, finns Quadrans Muralis avbildad på kort nummer 10. Själva boken var skriven av Jehoshaphat Aspin, men vem som hade ritat stjärnbildskorten har varit en gåta eftersom det i boken står att de var ”designed by a lady”. Bibliotekarien på Royal Astronomical Society, i London, Peter Hingley, menar att han har funnit dokument som visar att kortens konstruktör är en man: Richard Rouse Bloxam, kyrkoherde i Rugby, med astronomiska intressen.

Så sent som 1891 finner man Mauer Quadrant på Adolf Stielers planisfär Der Nördliche Sternhimmel, i den åttonde utgåvan av Hand-atlas über alle Theile der Erde und über das Weltgebäude, som Stieler gav ut första gången under åren 1817-1823.



En kvadrant är ett gammalt astronomiskt vinkelmätningsinstrument och det latinska ordet ”quadrans” betyder fjärdedel. Instrumentet bestod följdriktigt av en graderad nittio-graders skiva, med en siktanordning, som satt på en rörlig arm. En murkvadrant var en stor kvadrant som var fastmonterad i sidan på en vägg eller en mur. Dessa kvadranter användes, från renässansen fram till i slutet av 1800-talet, för att bestämma stjärnornas positioner på himlavalvet. En av de mest kända murkvadranterna är den som Tycho Brahe använde i sitt observatorium Uraniborg på ön Ven.



Murkvadranten finns inte med bland de nutida, officiellt erkända stjärnbilderna, men dess namn lever kvar därför att en känd meteorsvärm har lånat sitt namn av Quadrans Muralis. Det är kvadrantiderna som störtar in i jordens atmosfär den 2–3 januari varje år, och har sin radiant (den punkt på himlen ifrån vilken meteorerna tycks komma) i denna historiska stjärnbilds område. Den förste som uppmärksammade meteorsvärmen var Adolphe Quetelet vid Bryssels observatorium år 1835, men det var först när en, ej namngiven, kvinna i Connecticut berättade att hon hade sett en ovanligt stor mängd stjärnfall tidigt på morronen den 2 januari 1862, som Edward C. Herrick, och senare andra observatörer, blev begeistrade.
En av dem var Alexander S. Hershell. 1864 gav han "Stjärnfallen i januari" deras moderna namn då han noterade att deras radiant låg nära stjärnan c Quadrantis Muralis.
På en modern stjärnkarta är radianten placerad i hörnet mellan stjärnbilderna Björnvaktaren (Boötes), Herkules och Draken (Draco). Meteorsvärmen kallas också Bootiderna efter Boötes.

Meteorexperten Peter Jenniskens, på NASA Ames Research Center, presenterade i december 2003 bevis för att kvadrantidernas ursprung är en liten, några kilometer stor, asteroidliknande himlakropp, med beteckningen 2003 EH1. Den upptäcktes av LONEOS den 6 mars 2003. LONEOS är en akronym för Lowell Observatory Near-Earth Object Search. Projektet, som startades 1993, använder ett 0,6 meter Schmidt-teleskop i Flagstaff, Arizona, för att söka efter asteroider vars omloppsbanor för dem nära jorden. Teleskopets CCD-detektor täcker ett synfält på 2,9 x 2,9 grader och det söker av varje område av himlen fyra gånger per månad. Teleskopet kan upptäcka himlakroppar ner till 19:e magnituden. 2003 EH1 är i sin tur en del av en komet som bröts itu för cirka 500 år sedan. En del forskare menar att det kan vara kometen C/1490 Y1, som observerades i Kina, Japan och Korea mellan december 1490 och februari 1491, som är 2003 EH1:s ursprung. Den japanske astronomen Ichiro Hasegawa visade för några år sedan att kometens bana liknar kvadrantidernas. Kanske fick de asiatiska observatörerna, på 1400-talet, se hur kometen splittrades. Det kan förklara det faktum att kometen var så ljusstark då, men att den inte har setts till sen dess.


Källor:

Meteor Showers and Their Parent Comets, Peter Jenniskens, 2006
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1999
Sky Explored, Deborah J. Warner, 1979
Star Names, Their Lore and Meaning, Richard Hinckley Allen, 1963 (originalutgivningsår: 1899)
Urania´s Mirror, Jehoshaphat Aspin och "a lady", 1825
Journal of the British Astronomical Association, nr 104, 1994
Astronomical Society of the Pacific Leaflets, nr 6, 1953
The Astronomical Journal, nr 127, 2004
LONEOS webbsida: http://asteroid.lowell.edu/asteroid/loneos/loneos.html
Wikipedia

Poniatowskis tjur



Uranographia 1801


Stjärnbilden Poniatowskis tjur (Taurus Poniatovii på latin) skapades 1773 av abbé Martin Odlanicky Poczobout från Vilna (nuvarande Vilnius) i Litauen, för att hedra kung Stanislaw II August Poniatowski av Polen. Vid den tiden var Litauen en del av Polen. Poczobout arbetade som chef för kungliga astronomiska observatoriet i Vilnius. Stjärnbilden bestod av 16 ljussvaga stjärnor öster om Ormbärarens (Ophiuchus) högra skuldra, nära gränsen till Örnen (Aquila) och Herkules. Poczobout tog med stjärnkonstellationen i sin bok Cahiers des observations astronomiques faites à l´Observatoire Royal de Vilna en 1773, som publicerades 1777.


Ungefär 4 grader öster om stjärnan Gamma Ophiuchi ligger en liten grupp av fem stjärnor i form av ett V (stjärnorna 73, 70, 68, 67 och 66 Ophiuchi). Dessa markerar ansiktet på Poniatowskis tjur. Det sägs att det var likheten med stjärngruppen Hyaderna, som bildar ansiktet i stjärnbilden Tjuren (Taurus), i zodiaken, som inspirerade Poczobout till att namnge stjärnbilden Poniatowskis tjur. Huvudstjärna är dubbelstjärnan 70 Ophiuchi, som ligger på 16,6 ljusårs avstånd från jorden. Den är en av de mest kända dubbelstjärnorna, upptäckt av William Herschel år 1779. Stjärnan 70 Ophiuchi A, är gul-orange av spektralklass K0, med magnitud 4,2. Kontrahenten, 70 Ophiuchi B, eller HD 165341, är en betydligt mindre, orangefärgad, stjärna av spektralklass K5, med en ljusstyrka på magnitud 6,0. De båda stjärnorna har en omloppstid på 88,4 år. I Poniatowskis tjur ligger den öppna stjärnhopen Melotte 186, som även kallas Collinder 359. Stjärnbilden publicerades i några stjärnkartor, och på en himmelsglob, i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet, men föll sen i glömska. Joseph Jérôme Lefrançois de Lalande hade med den på sin himmelsglob 1779. Den fanns också med i Noel Andrés lilla planisfär, utgiven samma år, under namnet le Taureau de Poniatowski. Den förekom i Jean Fortins Atlas Céleste av år 1795. Johann Elert Bode hade först med den i sin stjärnkarta Stereographischer entwurf der gestirnten himmels från 1787, under namnet Der Poniatowskische Stier, och sen fick den sitt latinska namn, Taurus Poniatovii, i Bodes Uranographia år 1801.


Vem var då Stanislaw Poniatowski? Jo, han var Polens siste kung, mellan åren 1764 och 1795, och han levde mellan 1732 och 1798. Hans far hette också Stanislaw Poniatowski (mer om honom längre ner) och modern hette Konstancja Czartoryski. Unge Stanislaws morbröder hade stora planer för honom. 1754 skickade de honom till Sankt Petersburg, i diplomatiska ärenden. Där hade han en kärleksaffär med en tysk adelsdam, Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, som sedermera blev Rysslands kejsarinna, under namnet Katarina II (kallad Katarina den stora). När kung August III av Polen dog valdes Poniatowski, med handgriplig hjälp från Ryssland, till ny polsk kung. Stanislaw antog att han hade fullt stöd från Katarina och försökte genomföra en del reformer (bland annat avskaffandet av livegenskapen). Katarina var dock inte längre så betagen av Stanislaw och räknade honom bara som en marionett på den polska kungatronen. Polen var omgiven av de tre starka nationerna Preussen, Österrike-Ungern och Ryssland. Ingen av dessa länder såg med blida ögon på Poniatowskis reformförsök och i tre omgångar delade de upp Polen mellan sig. Efter den tredje delningen 1795 upphörde landet att existera som självständig stat (och återuppstod inte igen förrän 1918, efter första världskrigets slut). Poniatowski avgick som kung och levde sina sista dagar i Sankt Petersburg.


I åtminstone en bok, om astronomins historia, blandar författaren ihop kung Stanislaw Poniatowski med hans far, greve Stanislaw Poniatowski (1676-1762). Fadern är emellertid intressant eftersom han följde med Karl XII på dennes fälttåg i Europa. Peter Englund berättar i sin bok Poltava om hur Poniatowski tvingade två svenska skvadroner, som irrade runt utan mål, att följa med honom för att skydda kungen, som befann sig i en prekär situation. Chefen för kavalleristerna brydde sig inte om Poniatowskis uppmaning. Greven ”rev då upp sin värja och satte spetsen mot officerens bröst. Överväldigad av detta exempel på slavisk argumentationsteknik följde officeren och hans trupper den polske greven till kungens grupp.”


En del av stjärnorna i Poniatowskis tjur ingick i en ännu äldre stjärnbild, kallad Tigris, som skapades år 1613 av Petrus Plancius, men ingen av dessa båda stjärnbilder finns nu med i Internationella astronomiska unionens officiella lista över stjärnhimlens nuvarande 88 stjärnbilder, som stadfästes år 1930.


Källor:
Star Maps, Nick Kanas, 2007
Lost Stars, Morton Wagman, 2003
A Concise History of Poland, Lukowski och Zawadzki, 2001
The Cambridge Guide to the Constellations, Michael E. Bakich, 1995
Poltava, Peter Englund, 1988
The Sky Explored, Deborah Warner, 1979
The New Patterns in the Sky, Julius D. W. Staal, 1961
Astronomical Atlases Maps and Charts, Basil J. Brown, 1932
Geography of the Heavens, Elijah H. Burritt, 1842
Nationalencyklopedin
Planetarieprogrammet Guide, Project Pluto
Jim Kalers webbsida Stars: http://stars.astro.illinois.edu/sow/sowlist.html